Ja, vad skall man säga om mitt liv????
Jag älskar mitt liv på alla sätt, jag menar det verkligen, jag har haft fruktansvärt tur, nu kanske ni tycker att det låter helt sjukt efter det jag ska berätta för er, men varför ska jag vara ledsen, jag tänker aldrig vara ledsen mer.
För drygt 1 månad sen bestämnde min dåvarande kille att han inte ville ha mig mer och att han inte orkade mer, klart jag var ledsen, men det var kanske det bästa som har hänt mig, första ggn jag har blivit dumpad för att jag vet faktiskt inte riktig, men han hade säkert goda själ till att inte villa vara med mig längre, det lär jag nog aldrig få veta till hundra procent, men men mitt liv slutar ju inte bara för han inte vill ha mig mer...
Jag har hunnit med så mycket under dessa fyra v så att jag vet inte var jag ska börja, men jag har haft mycket givna fyra v, jobbiga som mycket roliga dagar, men mycket sorg oxå...
Men som jag känner nu kan det bara bli bra för mig, denna ggn gjorde jag helt annorlunda, jag har inte druckit något på 1 mån (förutom när jag var ute förra helgen med alla mina fina vänner), men annars har jag inte druckit 1 droppe, så tungt det har varit men jag lovar er det har varit värd varennda mardröm, kall svettningar, tårar som inte vill sluta, panik ångesten som var så fruktansvärd trodde på fullaste allvar att jag skulle kola, alla hemska tankar som inte vill sluta gå runt i min hjärna, jobbiga låtar m.m.
Allt detta har varit värt det, jag har inte förträngt något jag har ingen ångest, jag e bara starkare och det måste jag erkänna att det känns super, men det e klart att det kommer över mig fortfarande men jag brukar intala mig att jag har ett val, antigen kan jag slås ner av tanken som gör ont eller så väljer jag att bara jaha, nu kommer den igen och jag väljer att inte må dåligt av den, det var då, nu e nu...
Jag önskar att det var annorlunda, men jag kan inte göra något åt det...
Några dikter som jag hittade i mina gamla dagböcker jag älskar dom:
Om likgiltighet:
Ofta hemsöker mig, en plågsam känsla av attinte finnas till.
Det e näraavlägsnar sig och vill inte komma tillbaka.
Allting vänder sig om och glider ljudlöst bort.
Jag talar, men mina ord lämnar mig, de angår mig inte, är likgiltiga, allt är likgiltigt.
Men ännu plågas jag av det.
Därför misströstar jag inte.
Att Älska kräver mod.
Kärleken gör dig modig...
Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest...
Vänskap övergår ofta i kärlek,
Kärlek aldrig i vänskap...
Kärlek handlar om att ständigt förlåta och bli förlåten!!!!
Kärlek är att låta en annan människa komma nära...
Nej nu ska jag sluta tycker dom e så vackra bara, man får dig en tanke ställare varje ggn man läser sådana måste jag säga, jag hoppas en dag att allt kommer att lösa sig, och vet ni vad det gör det vare sig man vill eller inte, jag vill jag vägrar lägga mig ner för en kille livet går faktiskt vidare tro det eller ej.
Jag e ett bevis på detta...
Älska dig själv så ska du se att det löser sig....
Ha det fett alla där ute..
Kram Hanna
För drygt 1 månad sen bestämnde min dåvarande kille att han inte ville ha mig mer och att han inte orkade mer, klart jag var ledsen, men det var kanske det bästa som har hänt mig, första ggn jag har blivit dumpad för att jag vet faktiskt inte riktig, men han hade säkert goda själ till att inte villa vara med mig längre, det lär jag nog aldrig få veta till hundra procent, men men mitt liv slutar ju inte bara för han inte vill ha mig mer...
Jag har hunnit med så mycket under dessa fyra v så att jag vet inte var jag ska börja, men jag har haft mycket givna fyra v, jobbiga som mycket roliga dagar, men mycket sorg oxå...
Men som jag känner nu kan det bara bli bra för mig, denna ggn gjorde jag helt annorlunda, jag har inte druckit något på 1 mån (förutom när jag var ute förra helgen med alla mina fina vänner), men annars har jag inte druckit 1 droppe, så tungt det har varit men jag lovar er det har varit värd varennda mardröm, kall svettningar, tårar som inte vill sluta, panik ångesten som var så fruktansvärd trodde på fullaste allvar att jag skulle kola, alla hemska tankar som inte vill sluta gå runt i min hjärna, jobbiga låtar m.m.
Allt detta har varit värt det, jag har inte förträngt något jag har ingen ångest, jag e bara starkare och det måste jag erkänna att det känns super, men det e klart att det kommer över mig fortfarande men jag brukar intala mig att jag har ett val, antigen kan jag slås ner av tanken som gör ont eller så väljer jag att bara jaha, nu kommer den igen och jag väljer att inte må dåligt av den, det var då, nu e nu...
Jag önskar att det var annorlunda, men jag kan inte göra något åt det...
Några dikter som jag hittade i mina gamla dagböcker jag älskar dom:
Om likgiltighet:
Ofta hemsöker mig, en plågsam känsla av attinte finnas till.
Det e näraavlägsnar sig och vill inte komma tillbaka.
Allting vänder sig om och glider ljudlöst bort.
Jag talar, men mina ord lämnar mig, de angår mig inte, är likgiltiga, allt är likgiltigt.
Men ännu plågas jag av det.
Därför misströstar jag inte.
Att Älska kräver mod.
Kärleken gör dig modig...
Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest...
Vänskap övergår ofta i kärlek,
Kärlek aldrig i vänskap...
Kärlek handlar om att ständigt förlåta och bli förlåten!!!!
Kärlek är att låta en annan människa komma nära...
Nej nu ska jag sluta tycker dom e så vackra bara, man får dig en tanke ställare varje ggn man läser sådana måste jag säga, jag hoppas en dag att allt kommer att lösa sig, och vet ni vad det gör det vare sig man vill eller inte, jag vill jag vägrar lägga mig ner för en kille livet går faktiskt vidare tro det eller ej.
Jag e ett bevis på detta...
Älska dig själv så ska du se att det löser sig....
Ha det fett alla där ute..
Kram Hanna
